Det där med...

Rykten

Här på byn sprids de snabbt.

Snabbare än löpeld.

Snabbare än både ljuset, ljudet och vinden...tillsammans!

Jag har hört många genom åren.

Om andra.

Om familjen.

Om mig själv...

Jag har tagit åt mig,

tagit stryk,

låtit mig sjunka av det.

Det går i omgångar,

Det tycks det alltid bli när någons liv förändras på ett eller annat sätt...

Nu på sistone, har det verkligen tagit fart.

Men denna gång är annolunda,

jag kan bara inte låta bli att le åt dem...

Inget att le åt,

 egentligen.

Men vad kan man annars göra när de säger så långt ifrån sanningen som är möjligt?

När de säger att man gått vidare, fast man är lika kvar som förut?

När de säger att man glömt, fast man så väl kommer ihåg?

När jag för en gångs skull är så säker på mig själv, och vad jag känner...
att ingen eller inget kan ta den säkerheten ifrån mig?

Just nu,

spelar det ingen roll vad folk säger om mig.

Vad de nu än ens kan hitta på för osanningar om mig.

Jag orkar inte bry mig...

För...

jag vet vad som har hänt, eller ej.

Jag vet vad jag gjort, och inte.

Jag vet vad jag känner, och för vem.

JAG vet...

ingen annan!

Den jag känner för, han vet det.

Den enda jag bryr mig om vad den tror, den har fått höra sanningen.

Den jag älskar,

den vet hur mycket!

Skit i alla rykten.

Se mig, som den jag är.

Jag saknar dig!