Här om dagen joggade jag min första non-stop mil för det här året!
Det gick segt, och tog sin lilla tid...
men det var non-stop, och jag ORKADE!
Än en gång stolt tjej!
----
Och med ungefär en kilometer kvar till 10,5 joggade,
ringde Caroline och frågade om vi skulle ta en promenix.
Därav var det bara att jogga sista biten hem, hälsa på carro som redan stod utanför dörren och väntade, hälla i sig ett vattenglas...
och så iväg för en kvällspromenad på 6,2 kilometer!
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen:
Jäklar vad man orkar bara man ger sig fan på det!
Så förbaskat gött!
Det är återigen slut på lata dagar i den här donnans liv.
Det är dags att börja kämpa mot kilona igen,
nu när jag känner att både motivationen och orken att ta sig ut kommit tillbaka,
på riktigt!
Har under de senaste två veckorna börjat långprommenixa lite smått.
Vi har faktiskt vart riktigt duktiga jag å Carr.
Som sagt...det är dags att ta tag i det här igen!
Just nu kan jag säga att musklerna gör mig uppmärksam på att de finns där inne nånstans...
minst sagt!
Har gått som en nerskiten-en i slowmotion i två dagar nu...
Hade ändå tänkt ge mig ut på en joggingtur idag,
värken brukar gå över lite då...
men jag tror jag får ge upp den tanken och laga hålet i träningsbyxorna istället.
Det där rackarns lilla hålet har gjort mig ondare än all träningsvärk tillsammans,
då det fick till en fin brännblåsa på mitt vänstra innerlår sist. ^^
På den tredje dagen har blåsan blivit lite mer "visnings-vänlig" än vad den var innan...
men jo, den gör en gnutta ont ännu.
No pain, No gain!
Jag ger mig nog på'et igen imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar