Ja, jag vet inte

Jaha, då sitter jag här ensam i lägenheten som var meningen till vår.
Trodde jag hade slut på tårar så mycket som jag gråtit de här senaste dagarna,
men ändå forsar de som ett jävla niagarafall över kinderna.
Inte ens på jobbet kan de hålla sig borta ordentigt!
Att de aldrig tar slut de jävlarna,
bara torkar ut och dör!

Egentligen förstår jag ingenting,
förstår inte hur fan det kunde bli så här jävla fel!
Hur kunde helgen sluta så jävla illa att hela livet känns förstört?
Och vad händer med den del av framtiden som var planerad?
Hur kan man göra någon man tycker så mycket om så grymt illa?
Kan tron på en människa byggas upp på nytt,
även om den en gång blivit totalt demolerad?
Och kan människor verkligen ändra på sig när de säger att de ska det,på riktigt?

Jag vill tro det,
men jag vet inte.
Vågar inte tro på nånting överhuvudtaget längre.
Har trott för mycket redan nu...
Flera gånger om dessutom.

I hjärnan slåss tankarna om vem som ska tänkas först,
och när jag väl blir av med en,
står alltid en annan och bankar på hjärnsubstansen och väntar på sin tur.
Samma tankar,
om och om igen!
Ska det aldrig ta slut?
Jag älskar och hatar samtidigt,
gråter ena sekunden för att jag är så in i helvete förbannad,
andra för att jag är så förbannat jävla kär,
och tredje för att jag känner mig så sjukt misslyckad.
Som en snorig jävla ungjävel sitter jag här och vet inte vad jag ska ta mig till.

Funderar över hur jag någonsin kunde tro,
hur det kunde bli så här,
varför jag inte klarade av att vara den där bästa flickvännen i världen som jag ville vara.
Hur den där underbara karln kunde göra mig så illa,
hur jag fortfarande kan älska honom så bajsigt jävla mycket,
varför inte den där alkoholiserade kroppen sa nej.

Det värsta är att se hans ånger så jävla väl, och ändå inte kunna förlåta.
Att känna hur det tar stopp någonstans,
att det bara inte går!
Som om den kommit för att skydda mig,
nu helt plötsligt!
Som att den säger: "Hej människa, jag är din försvarsmekanism...vart jag varit hela ditt tidigare liv vet jag inte, men nu har jag kommit för att stanna!"
Jag menar, va fan blir det!?

Så förbannat jävla ledsen. Förstörd. Nere.
Men också djupt tacksam för styrkan.

Vill INTE vara ensam, men måste.
Vill tro, men kan inte.
Kan inte bestämma, men har tagit beslutet.

Förstår inte förklaringen, för det finns ingen.
Vill ha kärleken, men vågar inte ta den.
Vill vara den perfekta flickvännen, men står inte ut med vad som helst.

Rätta mig om jag har fel, men..
Kärleken är ingenting värd utan tillit,
och finns det ingen tillit finns ingen framtid....

Vi flyttade tillsammans,
och det dödar mig att jag, på min egen begäran, härefter bor här ensam...

En Naannii ger upp kampen om att vara den där "bästa flickvännen i världen" nu...