Hur får man tid?

Jag önskar jag kunde skriva att jag tränat idag,
men det kan jag tyvärr inte.
Däremot önskar jag att jag hade tränat.
Men hur fan ska man hinna?

Är det någon mer än jag som inte riktigt får dygnets timmar att räcka till?
Eller någon som har något tips om hur man lyckas plutta in träning bland 8.45 -19.30-jobb, ett försök till umgåsning, matlagning, matätning och sovning så snälla hjälp mig!

Något mer finns inte att skriva just nu,
den andra dagen är den första lik så att säga. ^^

Zzzzzzömnig

Februari, Redan!
Knalleliknall vad det knallar på med tiden.
Morgon är det också,
Snart dags för jobb...
Men hade jag fått välja hade jag allra helst velat ligga kvar å gosa med Rob som nyss kom hem från jobbet.
Tunga ögonlock,
men de lär väl försvinna snart hoppas jag.

Upp och hoppa folket!

Inneboende längtan

Borde kanske gå och lägga mig,
eller nej, inte kanske...
Jag BORDE gå och lägga mig!
Men tröttheten är som bortflugen igen,
och Navy CIS klarar nog inte av att lösa det här fallet heller utan mig,
så lite längre tänker jag allt stanna uppe!
Få fast den där boven, klia katten lite mer bakom öronen, och mysa lite till.

Det är tomt utan Rob här hemma.
Förra veckan gick i ett för oss båda, så vi hann knappt ses överhuvudtaget.
Jobbade inte den ena, så jobbade den andra...
och när vi väl var lediga båda två,
hade vi saker att göra och ställen att vara på, på olika håll.
Denna vecka kommer nästan bli ännu värre, då han jobbar natt.
Eftersom jag jobbar 8.45-19.30 Måndag, Tisdag och Onsdag betyder det att vi har ungefär en timme på oss om dagen att umgås, om ens det.
På Torsdag kommer han inte ens hinna komma hem från jobbet på morgonen, innan jag åkt iväg till Stockholm på den där kursen...och blir det nog sent innan jag kommer hem,
har han redan stuckit iväg för ännu ett jobbpass.
Jobbigt är det tycker jag.
Ibland känns mer som jag har en inneboende än en sambo. ^^
Och då är det knas!

Men, som sagt...
det är bäst att vara tacksam och jobba när man väl har turen att ha jobb överhuvudtaget.
Håller tummarna stenhårt för kvalitetstid till helgen!
Känns jävla konstigt att bo tillsammans när man knappt träffas!

Godnatt

När något som redan hänt, händer igen

(Detta inläggs skrevs redan nångång i förra veckan,
men har bara inte blivit upplagt förän nu)

Nu finns han inte mer,
mattes älskade vovve...
I och för sig försvann han redan för fyra månader sedan, i alla fall ur mitt liv...
Det kan ni läsa om här,
så kanske ni förstår lite bättre vad jag pratar om.

Men nu är det inte längre bara för mig han är död,
utan alla andra också.
Jag har redan gråtit och tagit mig igenom det en gång,
men kunde ändå inte hålla tårarna borta när jag såg det på fb.
Ett niagarafall av tårar forsade nerför kinderna...
Nu är det på riktigt!

Jag önskar så innerligt att han fick fyra bra sista månader i livet...
Det är det enda som betyder något!

Älskad,
från första stund,
då,
nu,
och för evigt!

Vila i frid mattes älskling!
Jag glömmer dig aldrig!