Jävla skit!

Nu börjar den där tiden igen...

Våren betyder att snön smälter,

att det blir ljusare,

plusgrader istället för minus...

...men också:

Haha, insåg precis att det är skrivet så ni kommer tro det är pollenallergi jag ska skriva om!
Men nejnejnej, tji fick ni! ;)

Vad jag egentligen tänker skriva om...
Det är allt jag är allergisk mot som händer så fort det blir vår:

...Att aldrig veta på morgonen om jag kommer ha någon karl hemma när jag kommer hem från jobbet,

eller om han flytt sin kos och redan är en sisådär 50 mil bort i Sverige vid det laget (jaaa, eller varför inte på väg till Norge eller Danmark?)

...Att aldrig kunna lita på att meningen "kommer hem på Söndag",

betyder att komma hem just den här Söndagen,

eller en Söndag ännu längre bort än den närmsta,

eller varför inte vilken veckodag som helst?

när vi ändå håller på!? ^^

...Att "Vi ses imorgon" en dag,

kan betyda "Vi lär åka till ____och fortsätta, 
jag vet inte när jag får åka hem!"  den nästa.

Jag har haft tid att ladda inför det här,

tid att förbereda hjärnan på vad som komma skall.

Va tusan,

ända sen i December är det ju egentligen just det här vi faktiskt kunna vart säkra på.

Vår betyder att Rob ska iväg på jobb,

så är det ju bara!

Och huller om buller är det,
kort varsel och uppochner allting.
Jag vet ju det.

...Men ändå!

Nu var det dags igen.

Rob skulle komma hem från sin pappa imorgon,

vara hemma tills på Söndag morgon,

 och då åka på jobb i en hel vecka

(troligtvis, you never know ^^).

Men ok, 

japp så är det.

Då har vi  i alla fall Fredag kväll och Lördag att koncentrera oss på innan allting drar igång igen...

Eller inte!

Helt plötsligt blev "Fredag kväll och Lördag",

till en snabb lunchdate mellan 11.30- 11.55 imorgon,

...och inget mer! ^^

Efter att jag åkt och jobbat imorgon, då kommer Rob hem.

För att sedan packa om, och åka på jobb i minst en vecka framöver,

innan jag hinner sluta jobba!

Såååå fantastiskt!

Gaaaaaah, jag trodde ju jag var förberedd på det här nu,

likt förbannat lyckades det där järnvägs-yrket lura mig återigen!

Men ja, 

vad ska man göra?

Karln lär ju arbeta!

(fast jag önskar allt bra nog att jag tjänade multum som tvättbiträde och kunde ha honom som hemmakarl mest hela tiden! tihi)

Det är helt enkelt bara för lilla mig att ta fem djupa andetag,

svälja besvikelsen, se till att det blir en trevlig lunchdate imorgon...

och sen börja längta igen!

Jävla skit! ;)

Vad längtar man inte efter, för kärleken!?