nattsudd

Jag har tappat bort mig själv.

När jag tänker på det så hände det nog redan för länge sen. Innan allt blev så illa som det blev.
Jag tror att jag tappade bort mig själv nånstans däremellan kampen och uppgivenheten. Energin tog slut och jag gav inte bara upp det som jag ville skulle vara mitt liv, utan också mig själv. Den jag egentligen är.

Är det något som jag verkligen är helt hundra procent säker på, och det är fan i mig inte mycket nu för tiden kan jag lova, så är det det.
Den personen jag vart, säkert det senaste året, är inte den jag egentligen är, och absolut inte den jag vill vara.

Jag lovade mig själv för ungefär fem och ett halvt år sedan att aldrig tappa bort mig själv igen. Att aldrig kämpa så hårt för någon annan, för något, att jag glömmer bort att vara den jag är.
Men det gjorde jag.
På fler än ett vis kan jag lova att det är mer värt det den här gången, om man kan säga så?
för så mycket jag kämpat för det här har jag aldrig kämpat för något i hela mitt jävla liv.
Och varje gång jag tänker på att jag än en gång inte lyckades, så dör jag.

Så många tankar i min hjärna. Varför får jag sån panik när personer ignorerar, inte lyssnar eller utestänger mig att jag till slut tar till såna krampaktiga metoder att jag driver dom ännu längre bort?
varför kan jag bara inte chilla ner, ta det som det kommer? som alla andra verkar kunna.
Vad är det som gör att dom jag kan ge allt för, inte kan ge sitt allt tillbaka till mig?
Varför är inte jag värd att få den tiden, som jag själv kan ge tillbaka?
Varför har det varit så jävla viktigt att försöka att inte behöva somna osams, så att det slutat med att bråken eskalerat till det tiodubbla på bara ett par sekunder?
Men mest av allt...Varför fastnar jag så helvetes hårt i personer jag älskar?
Kan man inte bara bli normalkär någongång?

Det här med att vara ensam. Det kommer jag nog aldrig "lära" mig.
Nog för att det går, det är inte det.
Jag klarar av att vara själv. Jag har ju övat en hel del på det redan innan det här senaste singelkapitlet i mitt liv tog fart. ^^ Men det är skillnad på att känna sig ensam för det mesta, och på att känna sig ensam jämt.
Att aldrig längre få den där "glädjekicken" när man hör en bil rulla in på uppfarten, eller när en nyckel sätts i låset.

För att jag ska må bra på riktigt, så behöver jag någon.
Inte någon som i "vem som helst". För det har jag redan testat. Aldrig mer förstöra mig själv på det viset. Jag måste inse att jag inte är som "andra" och klarar av den skiten.
Jag behöver någon att göra glad. Någon att våga vara mig själv inför. Någon att prata med på riktigt.
Någon som faktiskt vet hur jag funkar. Som känner mig. Mitt djupaste jag.
Som vet mina brister och som faktiskt tycker om mig ändå.
Jag hade två personer som stod mig närmare än några andra, nu har jag bara en...

Som det är nu så kan jag säga att jag mår bra. Det säger man väl alltid om någon frågar, fast man egentligen vill spränga sin egen hjärna i bitar och gräva ner hjärtat med alla dess känslor nånstans där solen aldrig skiner?
Och ja, vissa stunder, vissa dagar, kan jag faktiskt känna själv att jag faktiskt mår någolunda bra. Som att jag är på väg tillbaka.
Andra vill jag bara lägga mig ner och gråta. Eller som jag kommit på nu på sistone att jag ska göra när jag börjar närma mig bristningsgränsen...Sätta mig i bilen, bara åka, och sjunga för full hals medan jag låter tårarna komma bäst de vill. Innan jag åker hem, så känns det alltid lite bättre.
Jag har lyckats lugna mig själv till ett faktiskt "genomlidligt" stadie.

Jag har kommit så långt att jag har planer, sånt som ska uppnås.
Jag anstränger mig, jag ger mig fan på saker och jag kommer inte att ge mig förän jag står där med målena i min hand.
Jag minns inte ens när jag kunde säga något sådant senast, och faktiskt mena det.

Men, fastän livet går vidare, som det alltid gör, och jag säkerligen kommer att hamna på någon bra plats, till slut, framöver...
Så finns hela tiden den där bitterheten gnagande i bakhuvudet.
Jag hatar vad jag gjorde och vad jag inte gjorde,
lika mycket som jag hatar vad du gjorde, och kanske allra mest vad du inte gjorde,
Vad vi inte fixade.

Det enda jag vet säkert, är att jag i alla fall försökte.
Jag försökte med kärlek.

No time no see

...men det skiter jag i.

Jag måste få skriva av mig. Spelar ingen roll om ingen läser. Jag måste ventilera. Andas.

Jag förstår inte hur jag lyckas sätta mig i de här näst intill outhärdliga situationerna jag hamnar i till och från. Det är som att jag faller sönder inifrån. Som att jag förgör mig själv med tankar. Bryter ner mig själv, en liten bit i taget.
Till sist går det inte mer. Försöker vara stark, men jag brister.

Har börjat tillåta mig själv att känna. Att vara ledsen, man får det.
Man kan inte gå runt med ett fejksmajl på läpparna jämt.

Mitt stora problem är att jag inte kan känna någonting normalt mycket. jag svämmar över, åt vilket håll det än är.
Är jag glad, så är jag så förbaskat glad att jag vill hoppa jämfota upp och ner och skrika till hela världen att jag älskar den.
Är jag ledsen så går jag sönder.
Inte så där lagom, eller en kort stund, utan helt och hållet.
Totalt.
Jag kan gråta i flera timmar, bara sätta mig i bilen och åka. Gråta floder.

Mina känslor är inte normala! inte nånstans!
Även om jag för det mesta är så förbaskat tacksam över att jag fått den här extra förmågan att känna känslor, både mina egna, och ta in andras...och jag hellre är det än okänslig och osympatisk,
så ser jag det ibland som en förbannelse.
Varför måste just jag känna så mycket?
Vara stark ena dagen, och falla sönder helt nästa... vara en Starksköring.

Jag har massor av vänner jag vet finns för mig. Men jag gömmer mina känslor när jag är i närheten av dom. Varför vet jag inte. Det bara blir så.

Det är när jag är ensam, vilket jag oftast är då de närmaste jag har bor så långt bort.
Då kommer det här.
Det jobbigaste av allt jobbigt.
Känslan av totalt misslyckande. Av rädsla. Av ensamhet. Av allt!
Försöker sträcka ut handen, för att se om någon drar upp mig... men jag förblir liggande.

Vill inte mer. Orkar inte mer. Hjälp mig!!!

Nannii'n anropar läsarna (som kanske inte finns)

Höhöh,

Ja, nog för att man alltid får vänta på den där karln jag har

(med tanke på förra inlägget som skrevs för jäääätte länge sen. ^^),

...men mig och mina inlägg verkar man då få vänta på i evigheters all evighet,

MINST! 

Men nu då...
Är det fortfarande någon som kikar in hänne då och då,

eller är det heldött?

Haha...

Jaaa, från min sida är det då heldött, 

Herrejösses, vart tog min blogg-lust vägen då den där gången, för nästan ett år sedan? ^^

Till dom som troget följt mig,

och kanske tillochmed gått och blivit lite oroliga när jag inte skrivit...

jag ber det djupaste om ursäkt!

Då och då,

till och från,

har jag faktiskt tänkt ordbajsa lite här,

men helt plötsligt,

från att gå från att inte ha nånting att skriva om då jag slutade,

så har så mycket hänt att jag helt enkelt inte ens visste vart jag skulle börja. 

Det drar faktiskt lite i bloggtarmen känner jag nu,

kanske dags att ta upp det hela igen?

Vad tycker du/ni?

(Hohooo, ärrä nån dääär? ;) )

Ny blogg eller fortsätta på den här gamla härken?

huh?

Tjaaarå så länge.

Snart så...

En Naannii hoppas på att hon ska orka hålla sig vaken åtminstone en timme till,

så att hon hinner träffa Robben när han Ääääntligen kommer hem från över en veckas jobb!

Ååååh som jag har saknat!

Ska bli så jävla skönt att ha honom bredvid mig när jag somnar i natt!

Att ha någon att pussa och krama...

...för att inte tala om att ha någon att prata sönder öronen på! ^^ ;)

 

Äntligen äntligen äntligen!

Rob, KOM NUUUU!?