Update direkt!

Bilderna kanske dröjer,

upptäckte precis att en lekfull tissetass med namn Hagel bitit av kamerasladden på mitten!

Tack för den stumpan! ^^

Plupp och jag

Nu börjar det ordna upp sig här.
Äntligen bor jag i något som liknar ett hem,
mer än en fängelsecell!
Ni ska få se bilder, men inte nu, kamerabatteriet ligger på laddning.
Nyårsbilderna kommer också, så småning om.

Jag trivs bra här.
Känns konstigt att allt inte är som det brukade vara,
men det är ändå bra.
Nödvändigt.
Jag gillar tiden jag får för mig själv, vännerna som kikar förbi för att umgås,
men största skillnaden är ändå hur mycket tiden jag spenderar med J kommit att betyda. Bara på den här korta tiden.
Det har alltid varit en självklarhet att se honom. Att hitta honom i soffan framför tv:n efter jobbet. Att somna vid hans sida.
Nu lyser jag upp när jag ser honom. Får tiden att sakna honom mellan varven.
Kanske är det konstigt att flytta ifrån något man säger man vill ska hålla?
Jag ser det mer som en möjlighet. Man kan inte fortsätta trampa varandra på fötterna, då håller det inte i längden.
Som jag ser det behöver vi distansen emellan oss för att göra oss starkare.
Knasigt eller ej, jag tror på det här!

Har flyttat de sista möblerna idag, hämtat en soffa jag bara älskar att sitta i. Ska betala den när jag får lönen.
Ätit middag hos J. Ställt iordning.

Kommit på att jag inte tränat på jävligt länge. Alldeles för länge.
Det har vart fullt upp ändå på sistone, och för kallt för att åka skidor.
Inte för att jag har nån termometer nu för tiden (Yeeeeyyy, inge mer minusgrader gnat från min sida), men -30 är "waaaaay to cold" för längdåkning.
För kallt för allt egentligen.
I allt tumult glömde jag väga mig i Måndags morse, men kom på det igår.
76.0 kilo, och -1,8 kilo sen nyårsafton.
Hade varit förjävla bra om det hade varit sant, men det är det inte...inte på "riktigt".
När man mår dåligt äter man mindre, lever på luft.
Så, nää 76 kilo är inte på riktigt, skulle tro jag väger mer än plus på Måndag.
Men då vet jag ialla fall hur det känns att väga så lite. ^^
Och mer ska det bli!

Sitter och gnor mig på näsan. Det gör ont!
Känns som en 90-årings torra skinkor att ta på.
Äckligt hörreni!
Förfrys aldrig näsan mina vänner!
Den blir röd som en stoppskylt och gör ont som ett blåmärke.
Rudolf med röda mulen, hej!
eller, jag kanske håller på att förvandlas till den Malan redan tycker jag är lik?
Jag har håret som honom, säger hon...
Nu näsan också.
Bara färgen blå som saknas.

Och hur i helvete har jag då lyckats förfrysa näsan om jag allra helst sitter inne?
Jag har åkt skoter!
Vi tog en sväng på nyårsdagen jag och Robert. Upp till Kullern och kikade på Utsikten. Rensade skallen från alla svävande tankar.
Det är en jävla utsikt att se. Ska lägga in bilder på den sen också.
Haha, det är mycket som ska ske sen märker jag. Mästare på att skjuta upp saker.

Hmm, var det något mer som skulle skrivas?
Säkert!
men jag kommer på det när jag stängt av.
Typiskt!

Slarver...

Jag har tappat bort min bilnyckel!
ja, den bilnyckeln! Den ende som finns!
Hur i helvete lyckas jag med allt?
I och för sig försvann den då jag levde i ett levande kaos,
dagen jag flyttade.
Men ändå...
Tog bilen ner till J, han hjälpte mig flytta, med hans bil...
Sen när jag skulle åka hem fanns den inte längre i fickan!

Jag har letat överallt. VI har letat överallt!
I båda bilarna, i båda hemmen, i flyttkartongerna, i snön...
Jag fattar inte!
Vad händer om jag inte hittar den? lär jag skrota bilen då?
Kommer aldrig ha råd att byta ut hela alltihop!
Varför ska jag vara en sån jävla slarver?

Människorna bakom mig

Så, ni som läste förra inlägget vet varför bloggen har varit stillastående de senaste dagarna...
Livet är allt bra jävla konstigt ibland. Så underligt att man funderar på om det är värt att leva det.
Men jooo, det är det.
Hur mycket jag än skulle fundera på det så är det det.
Så jävla värt att leva det bara kan vara!
Det spelar ingen roll med all skit som kommer emellan...
åtminstone inte om man har mina vänner! <3

Under de här dagarna har de bärt mig. Lyft mig upp ur mitt kaos. Satsat sitt på att hjälpa mitt.
Brytt sig mer än jag någonsin kunde önska mig.

Tack för alla sms, alla genomtänkta ord.

Jag är så otroligt glad för att min Pis var hemma just nu. Att hon fanns nära, och inte en 50 mil bort! Självklart skulle hon ställt upp ändå, men det blir annat nu...Face to face!

Malan den underungen lade undan sina egna problem för att hjälpa mig. Galenskap kan man kalla det, men jag vet att jag gjorde samma sak för henne. Vänner är till för att hjälpa. Åt båda håll. Det är inte en plikt, det är en vilja. Kärlek!

Tack E för att du ens brydde dig om att skicka kommentarer, sträcka ut en hjälpande hand, trots att vi egentligen inte kan säga att vi känner varandra!

Jag har mött upp med en vän. En vän jag nästan glömt att jag hade. Killen jag försummat genom att tro han försvunnit, även om han funnits med hela tiden. Killen med det stora hjärtat, de kloka orden, den tröstande rösten. Tack Robert! Jag släpper dig aldrig igen!

Tack er,
och tack alla andra!

Ni betyder! <3<3<3