Juniorn som blev stor

 Jag kom på att jag glömt berätta för er hur det går med juniors nya liv som utekatt!

Eller nåväl, om man ska vara riktigt ärlig...

nästan utekatt. ^^

Knodden har efter borttagandet av bollarna nu fått börja vistas fritt utomhus,

(Det vill säga att altandörren står öppen när jag är hemma, eller borta i inte allt för långa perioder ^^)

och han fullkomligt ÄÄÄÄLSKAR det!

(jag själv, jag skulle helst vilja ha koppel på honom 24-7,

men nej...

han är stor kisse nu,

 och det är väl på tiden att jag släpper lite på mamma-kontrollen.

Hur töntigt är det inte att ha "mamsen" med sig ute på promme när man precis fyller ett?

precis....Uuuurtöntigt!^^)

Tuff kille är han!

Strosar runt här utanför och upptäcker det ena efter det andra,

vågar sig lite längre bort från hemmet för varje gång!

Trivs som fisken i vattnet med att få vara utomhus!

JAG däremot,

är världens största jävla fjant,

och blir halvens ett nervvrak så fort lillkisen är ute i stora vida världen!!!

Det gör faktiskt riktigt ont i matte-hjärtat över att vara så förbaskat orolig hele ti'a!

Trots att han springer ut och in genom springan i altandörren jag alltid har öppen när han är ute minst 100 gånger per dag,

och därmed är in och visar sig stup i kvaren,

så blir jag som en jäkla övervakare så fort han inte vart inne på en sisådär 5 minuter (okej...ibland 3!).

"Vart tusan ä han nu den dära juniorn?

Nu ha han int vart in på över FEM minuter,

vart katten håller han hus?

Åhh nej, tänk om han träffar på den stora stygga grannkatten?

Fast han klarar sig nog...

Eller?

Nääe, nu får det väl bamme mig ändå vara nog,

nu är det jag som går ut och kikar!"

Haha, fattar ni vad urbota töntig jag är?

Han är en katt,

han klarar sig,

och skulle han inte göra det så skulle jag inte kunna göra nånting åt det i alla fall...

Men ääändåå?

Och mött på den där stora stygga grannkatten,

det har han redan gjort,

det vet jag senni...

för matte har redan kommit till "undsättning" tre gånger och lyft med Juniorn in.

Haha, ja herre min ge!

Jag vet jag inte ska lägga mig i,

men ja kan inte hjälpa det när matte-hjärtat sätter igång.

Han är ju så liiiten plutten!

Jahaaa,

nu blev ju det här inlägget att handla mer om mig själv än om Juniorn.

Snyggt jobbat! ^^

Men jaaa, som sagt....

Han trivs,

har inte rivit ner nån blomkruka på över en vecka,

Stolen som "kattsäkrade" frys och skafferi är borttagen,

och inget av dem har blivit öppnat sedan kastreringen...

Fattar ni vad lugnt och konstigt det blivit för mig på sistone?

Inga suckar, inget muttrande, ingen uppgivenhet av brist på kattuppfostring.

Det var nog precis det här den där knodden behövde!

och jag får trots allt bara acceptera att även han blidde stor kille. =)







Inget mera skåpätande sker i hemmet



Mindre fri Junior på utsidan sen tidigare