Flyktingar

Många tankar på min alltid lika överbelastade hjärna ikväll.

Mest är jag faktiskt irriterad.

Så irriterad att jag blir ännu mer irriterad när jag tänker på det.

Hur fan kan någon tro att den är värd mer än någon annan människa?

Hur kan folk ens yttra sig om att flyktingar som flytt från krig "för fan får vara nöjda med vad de får" och så vidare?

"Om jag hade flytt så som dom, så skulle jag va överlycklig för minsta lilla"...

Ursäkta, men WHAAAT!??

För det första, ni (idioter) som skriver såna här saker...

Ni har ingen aning om vart dessa människor kommer ifrån,

vad de sett, och vad de offrat, för att ta sig dit de är just nu.

Och hur kan ni ens sitta där hemma i era trygga hem, utan att ens varit så mycket som i närheten av ett krig, och TRO att ni vet hur ni skulle reagera om ni var dom?

Alla människor är lika jävla mycket värda!

Idag har hela byn handlat om att de flyktingar som kom hit med buss i natt vägrade gå av bussen eftersom de hade åsikter på boendet,

och många har yttrat sig om att "de borde väl fan va glada"...

Helt seriöst!

Jag ska vara ärlig,

inget ont om min hemby...

men om inte jag hade haft körkort och bil och kunnat ta mig dit jag vill,

och inte hade VALT själv att bo här och ha minst 12 mil till "allt"...

då skulle nog jag nästan hellre ta livet av mig, 

än att tvingas bo här.

Speciellt som en packad sill, likt en möbel man förvarar som en sak och ingen mänskligt, i ett asylboende.

Jag förstår dom verkligen. 

400 asylsökande, i en by med 600 bofasta...

Här finns ingenting att göra,

"bostäderna" verkar mer likna förvaringsutrymmen än hem,

och standarden verkar suga hästpung.

Jag menar,

VEM skulle kunna bli fast här,

utan något som helst att göra på dagarna,

på obestämd framtid...

utan att bli psykiskt knäckt?

Vet ni vad?

Jag tror inte att de asylsökandes vägran, protester och rop på uppmärksamhet beror på att de är otacksamma.

...Jag tror att de fortfarande kämpar för sin psykiska hälsa, sitt välmående och överlevnad.

Värsta känslan någonsin

Det absolut värsta någon kan göra mot mig, är att ignorera mig.

Att strunta i att svara.

Att låtsas som att jag inte hörs och syns.

Att behandla mig som att jag inte finns.

Kanske hatar jag det extra mycket på grund av att jag själv vet att jag aldrig skulle kunna göra så mot någon annan.

Jag tror inte ens att jag skulle kunna göra så mot min värsta fiende,

i alla fall inte utan att mitt samvete sen skulle äta upp mig.

Att ignorera någon är elakt.

Visst att man kanske inte hälsar på någon man träffar ute, som någon gång gjort en illa...

Men om den personen sa, eller skrev, nånting direkt till mig,

menat till mig,

så skulle jag inte bara kunna ignorera det.

Jag tycker inte att man gör så mot andra människor.

Gör man det så är man ingen bra vän, inte ens en vän överhuvudtaget,

kanske knappt en person värd att lägga någon energi på alls,

men det 

Kanske tycker jag det för att jag vet hur ont det gör i den som blir ignorerad...

hur mycket det kan påverka dennes humör och syn på sig själv,

vilka bollar som kan sättas i rullning av att bli just det, 

ignorerad!

Att bli ignorerad av någon är på något sätt som att bli lite mindre mänsklig.

Som att en liten bit av en själv dör, varje gång någon ignorerar en.

Man blir mindre.

Jag brukar tappa fattningen totalt när någon jag verkligen försöker få kontakt med ignorerar mig.

Det bara brister helt enkelt, och för allt vad det är värt så försöker jag, 

ibland genom alla möjliga omogna, idiotiska och totalt patetiska vis, att få personen att svara, reagera, SE MIG!

Bara för att det gör så förbannat jävla ont när det känns som att man inte spelar någon roll.

Vill man göra mig så illa man någonsin bara kan,

ja, då ska man ignorera mig, helt enkelt!

En gång i tiden trodde jag att det bara var en tillfällighet att bli ignorerad,

efter några år, så var jag istället helt säker på att man skulle bli van nångång,

och liksom sluta bry sig.

Men det har inte hänt, åtminstone inte än,

och det händer nog aldrig heller.

Dock börjar jag få för mig, och känna,

att det på något vis vänder vid en viss punkt.

När man blivit ignorerad av en och samma person alldeles för många gånger,

då släpper den där otröstliga gråten och paniken, 

och så börjar ilskan och "tycka-synd-om:et" ta över istället.

Det gör fortfarande ont, men för en gångs skull blir det i alla fall uthärdligt och lite enklare.

Man blir nästan mer irriterad och ledsen för ignorerarens skull,

men mest ledsen.

Det är enklare att tycka synd om, än att vara irriterad.

Och det gör jag verkligen,

jag tycker synd om personer som kan såra andra genom att ignorera dom.

Speciellt när de vet om att det sårar.

Det är såna gånger jag verkligen kan lägga bort hatet mot, och istället vara glad över att vara den där sköra personen som jag är.

Jag är hellre överkänslig och för snäll , än okänslig och kall.

Words!



...Det hade sparat mig oerhört mycket tid,

Om jag kunde ha haft det här i bakhuvudet hela tiden.

Fredags-sanning

Sitter i soffan, nyheterna på tv:n, och i fejset sitter festsminket redo.
Ibland kan jag inte hjälpa att jag funderar på varför det blev så här.


Att jag gör allt i fel ordning på nått vis.
När "alla andra" (ursäkta att jag generaliserar, men det är så tankarna tänks) var singlar, då var jag upptagen. Men vi var i alla fall ute och flängde nästan varenda helg, vi i tjejgänget.
Det var tider det!
Nu är jag den enda i det gamla gänget som är singel, och alla andra utom jag och en till har gått vidare till familjelivet.
Det där livet jag bara längtar efter så mycket att få. Som jag skulle ge och offra allt för.


Det är Fredag kväll, Svenne Rubins spelar i närheten, jag är redo att dra...(jag har ju inget bättre för mig direkt^^)
...Men jag är ensam.


Jag har frågat, erbjudit att köra, nästan bett...men ändå sitter jag här ensam, och inte tillsammans med roliga människor på väg ut nånstans.


Kan inte hjälpa att tänka att det gick snett för mig nånstans.
Varför sitter inte jag hemma och vaggar mitt barn till sömns i knäet, men slitna mjukisbyxor och rufsigt hår, och med mitt barns pappa bredvid mig?
Varför sitter jag här, och känner hur rastlösheten käkar upp mig innifrån och ut, i "gå-ut"-kläder och smink? ...Och ensam. Ledsen över att absolut ingen kan eller vill bli med mig ut.


Jag trodde att det var vid den här åldern det riktiga livet skulle börja för mig... Familjelivet.
Istället är jag bara 26 år och patetiskt uttråkad.


Jag försöker att se saker positivt. Inser att det är ännu mer patetiskt att jag tänker som jag gör.
Men jag kan inte hjälpa det.
Jag vet att min tur kommer nån gång. Det måste den göra. Annars har jag faktiskt ingenting att leva för. Jag lever på hoppet.


Tror att jag ska ta mig en tur i bilen, jag är ju för tusan festredo... då ska man sitta i en bil och skråla med till bästa låtarna, och må BRA!


Later folks.